”Den som vill utbilda sig till forskare har en lång väg att gå. Efter genomgången grundutbildning på en högskola eller ett universitet får man fortsätta med en forskarutbildning som avslutas med en doktorsavhandling.
De som doktorerat är inte garanterade en anställning efter sin doktorsexamen. Den akademiska karriären är lång och ekonomiskt osäker. Den som doktorerat får inledningsvis oftast tidsbegränsade anställningar och även om personen får en anställning som gäller tills vidare, en så kallad fast anställning, så kan den avbrytas genom uppsägning precis som andra anställningar.
Inom vissa områden är det inte ovanligt att en yngre forskare behöver finansiera sin forskning i tio år efter disputation innan hen kan få en tillsvidareanställning som forskare.
Detsamma gäller för anställning som lektor vid ett universitet eller högskola. Dessutom får inte alla tillgång till forskningsmedel. Förhållandevis många som disputerat kan inte fortsätta arbeta vid universitet eller högskolor.
Doktorander som vill fortsätta att forska är ofta hänvisade till att ansöka om externa forskningsanslag. Konkurrensen är så stor om dessa medel att en nydisputerad forskare inte har en rimlig chans att erhålla ett eget anslag. I stället får hen arbeta i ett forskningsprojekt som leds av en professor eller docent vid deras institution. Möjligheterna att själv välja inriktning av forskningen blir då begränsade.
I det svenska forskningssystemet är det många gånger långvariga beroendeförhållanden mellan professorer och doktorander. Strategin för en svensk doktorand riskerar att bli anpassning, att försöka passa väl in i de tankesätt som dominerar inom det område där man vill forska.
Det är inte orimligt att tro att den som forskar sneglar på var finansieringsmöjligheterna finns när hen väljer sitt forskningsområde. Kanske detta även har betydelse tidigare under studietiden.
Att forskningsinriktning kan väljas fritt av forskare kan i detta ljus te sig illusoriskt.”
(Hämtat från Fri från migrän s. 134–135.)
